Obesitas är 3,5 gånger vanligare i Sverige i dag än 1980. Typ 1-diabetes bland barn ökar varje år. Psykosomatiska besvär bland elvaåringar ligger på de högsta nivåerna sedan mätningarna började. Något har hänt med folkhälsan sedan 1980-talet – men förklaringen är mer komplicerad än den brukar framställas.
Det finns en berättelse som återkommer varje gång folkhälsan diskuteras: någon gång kring 1980 förändrades maten, glukos-fruktossirapen kom in i livsmedelsindustrin, och sedan dess har vi blivit tjockare och sjukare.
Delar av den berättelsen stämmer. Andra delar tål inte en närmare granskning – i alla fall inte i Sverige. Här är vad siffrorna faktiskt visar.
Vikten: kurvan som inte planat ut
Folkhälsomyndigheten har följt utvecklingen av BMI i Sverige sedan 1980. Bilden är entydig.
Övervikt är i dag ungefär 1,5 gånger vanligare än 1980. Obesitas – det som tidigare kallades fetma – är 3,5 gånger vanligare. Drygt hälften av alla vuxna svenskar har i dag övervikt eller obesitas.
Ökningen har skett i etapper. Den var brant under 1990-talet, planade ut i början av 2000-talet och tog sedan fart igen. Mellan 2004 och 2024 gick andelen vuxna mellan 16 och 84 år med övervikt eller obesitas från 46 till 54 procent. Sedan 2020 har obesitas ökat snabbare än övervikt, och andelen med obesitas grad 2 har fördubblats sedan 2004.
Bland barn är utvecklingen ännu tydligare. Fetma bland skolbarn har enligt uppgifter som presenterats på Världsfetmadagen femdubblats.
Immunförsvaret: sjukdomar som ökar utan att smitta
Parallellt har en annan kurva pekat uppåt, och den är svårare att förklara med kalorier.
Sverige ligger näst högst i världen, efter Finland, i förekomsten av typ 1-diabetes bland barn. Antalet barn som insjuknar fortsätter att öka med ungefär 1–2 procent per år, och den kraftigaste ökningen sker bland barn under fem år.
Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom: kroppens eget immunförsvar angriper de insulinproducerande cellerna. Genetiken förändras inte på fyrtio år. Att sjukdomen ändå blir vanligare betyder att något i miljön eller livsstilen har förändrats.
Samma mönster syns för allergier, celiaki och reumatiska sjukdomar. Forskningen pekar bland annat på tarmens bakterieflora – hos barn som utvecklar allergier och typ 1-diabetes ser tarmfloran annorlunda ut. Bland de faktorer som diskuteras finns förändrad kost, ökad barnfetma, fler kejsarsnitt och att barn i dag utsätts för färre infektioner tidigt i livet.
Den andra punkten är den så kallade hygienhypotesen: att ett immunförsvar som inte tränas av mikrober i tidig ålder oftare riktar sig mot fel mål. Hypotesen är inte bevisad, men den har fått sällskap av en bredare teori om mikrobiomets betydelse som forskningen tar på stort allvar.
En förklaringsmodell som fått allt större uppmärksamhet handlar inte om vad vi äter, utan om vad vi behandlas med.
Antibiotika skiljer inte på skadliga och nyttiga bakterier. En kur slår ut delar av tarmfloran, och hos ett litet barn sker det under den period då immunförsvaret kalibreras. Sambanden är dokumenterade: forskning har kopplat antibiotika tidigt i livet till ökad risk för pipande andning, astma och eksem senare i barndomen. Förklaringen som föreslås är att läkemedlet rubbar bakteriesammansättningen i mag-tarmkanalen, vilket i sin tur stör immunsystemets utveckling.
Samma resonemang förs kring autoimmuna sjukdomar. Tarmfloran anses ha betydelse för utvecklingen av ett balanserat immunförsvar, och hos barn som utvecklar typ 1-diabetes ser den annorlunda ut.
Måendet: barnen som mår sämre
Undersökningen Skolbarns hälsovanor har ställt samma frågor till svenska elvaåringar, trettonåringar och femtonåringar sedan 1985/86. Det gör den till en av få källor som faktiskt kan jämföra 80-talet med i dag.
Andelen elever som rapporterar minst två psykosomatiska besvär i veckan – huvudvärk, magont, sömnsvårigheter, nedstämdhet – har ökat kontinuerligt sedan mitten av 1980-talet. Bland elvaåriga flickor steg andelen från 30 till 41 procent mellan 2013/14 och 2017/18, och bland pojkar i samma ålder från 19 till 30 procent. Det är de högsta nivåerna sedan studien startade.
Folkhälsomyndighetens egen analys pekar på skolans funktion – sjunkande skolresultat och utbredd skolstress – samt förändringar på arbetsmarknaden som bidragande orsaker. Men då skolan inte blivit mer utmanande eller kraven stärkts är en annan teori den psykosociala kontext eleverna befinner sig i. Färre lärare per elev, sociala medier som smugit sig in i skolan och till och med i undervisningen.
En stor del av undervisningen i dag handlar allt mindre om kärnämnen och mer om sociala normer. I ivern att lära barn att analysera världen och sociala konstruktioner tas pekpinnen fram för att driva öppenhet för sexuella läggningar och mot åsikter som inte stämmer överens med gällande demokratiska normer. Barnen får tycka – om de tycker rätt. Och idag märks det inte bara i skolan om de tycker rätt – sociala medier lägger sig som ett lock på åsiktsfriheten. Varför barn och unga mår sämre har flera orsaker – samhälle, teknik, sämre mat och mindre aktivitet.
Så, vad hände med maten?
Under samma decennier förändrades maten. Och en av de mest omdiskuterade förändringarna handlar om vilken sorts socker vi får i oss.
Glukos och fruktos är båda socker, men kroppen behandlar dem olika. Glukos tas upp av i princip alla celler i kroppen och triggar en insulinfrisättning som i sin tur signalerar mättnad. Fruktos bryts nästan uteslutande ned i levern. Där omvandlas en del av den till fett genom en process som kallas de novo-lipogenes – samma mekanism som ligger bakom fettlever.
Fruktos utlöser dessutom inte samma insulin- och leptinsvar som glukos. Enkelt uttryckt: den registreras sämre av kroppens mättnadssystem.
Det är den observationen som ligger bakom en av de mest inflytelserika teserna i modern nutritionsdebatt. Den amerikanske barnendokrinologen Robert Lustig har i mer än ett decennium drivit linjen att socker – och särskilt fruktos i stora mängder – inte bör betraktas som tomma kalorier utan som ett metabolt aktivt ämne som direkt bidrar till fettlever, insulinresistens och metabolt syndrom. I den analysen är glukos-fruktossirapen inte bara ett billigare socker, utan ett ämne som levererar fri fruktos i högre andel och snabbare form än vanligt strösocker.
Här går forskarvärlden isär. En systematisk översikt och metaanalys från 2022, med 767 deltagare, jämförde glukos-fruktossirap och vanligt socker vid likvärdiga doser och fann inga skillnader i vikt, midjemått, BMI, fettmassa, blodfetter eller blodtryck. Med ett undantag: sirapen gav signifikant högre CRP, ett mått på inflammation i kroppen.
Att fruktos hanteras annorlunda än glukos är alltså inte omtvistat. Det som är omtvistat är om sirapen skiljer sig tillräckligt från strösockret för att förtjäna en egen plats på anklagelsebänken. Strösocker består till hälften av fruktos; de vanligaste sirapsvarianterna av 42 eller 55 procent.
Ultraprocessad mat: hela paketet, inte en ingrediens
Det som förändrats mest sedan 1980-talet är dock inte en enskild ingrediens. Det är hur maten är byggd.
Ultraprocessad mat är den fjärde och högsta kategorin i det så kallade Nova-systemet. Det handlar om industriella beredningar som innehåller ämnen man inte har i sitt eget kök – emulgeringsmedel, färgämnen, smakförstärkare, modifierad stärkelse, proteinisolat. Läsk, chips, godis, färdigrätter, söta frukostflingor, industribakat bröd, smaksatt yoghurt, korv och nuggets.
Andelen är hög. En svensk studie från 2022 uppskattar att ultraprocessad mat står för 43,8 procent av kvinnors och drygt 40 procent av mäns totala energiintag. Livsmedelsverket landar på omkring 20 procent – skillnaden beror på att olika klassificeringssystem drar gränsen på olika ställen, vilket i sig är en kritik som riktats mot Nova-systemet.
Beviset som väger tyngst
Det mesta av forskningen på området är observationsstudier, som visar samband men inte orsak. Ett undantag sticker ut.
Vid amerikanska NIH genomfördes 2019 en kontrollerad studie där deltagare fick äta antingen ultraprocessad eller minimalt processad mat. Måltiderna matchades för energiinnehåll, socker, fett, salt och fiber. Deltagarna fick äta fritt.
På den ultraprocessade kosten åt de i genomsnitt omkring 500 kalorier mer per dag och gick upp i vikt. På den minimalt processade åt de mindre och gick ned. Samma näringsinnehåll – olika resultat.
Det talar för att det inte bara är vad maten innehåller som spelar roll, utan hur den är konstruerad. Mjuk mat tuggas mindre och äts snabbare. Hög energitäthet ger fler kalorier per tugga. Kombinationer av socker, fett och salt som inte förekommer i naturen träffar belöningssystemet hårdare än enskilda smaker gör.
Kopplingen till immunförsvaret
Här möts trådarna i den här artikeln.
En omfattande genomgång publicerad i BMJ 2024 – en så kallad paraplyöversikt av 14 metaanalyser och 45 sammanslagna analyser, med sammanlagt närmare tio miljoner deltagare – fann konsekventa samband mellan ultraprocessad mat och över trettio negativa hälsoutfall. Bland dem hjärt-kärlsjukdom, typ 2-diabetes, psykisk ohälsa och förtida död.
Men den mekanism som är mest intressant för allergierna och de autoimmuna sjukdomarna handlar om tarmen. Ultraprocessad mat är fiberfattig och innehåller tillsatser som emulgeringsmedel, och forskning kopplar den kombinationen till minskad mikrobiell mångfald och förändrad bakteriesammansättning i tarmen. Samma tarmflora som styr immunförsvarets kalibrering.
Om den kopplingen håller är det inte två separata historier vi tittar på – en om vikten och en om immunförsvaret – utan en och samma.
Det som blivit bättre
En ärlig genomgång måste ta med det som pekar åt andra hållet.
Medellivslängden för svenska män har ökat med runt åtta år sedan 1980 och för kvinnor med knappt sex. Den dagliga cigarettrökningen har fallit från över 30 procent i början av 80-talet till omkring 5 procent i dag. Dödligheten i hjärtinfarkt har minskat dramatiskt – halverad bara jämfört med 2013 – tack vare lägre kolesterol, färre rökare, lägre blodtryck och bättre behandling.
Vi lever alltså längre och dör i mindre utsträckning av det som dödade våra föräldrar. Paradoxen är att vi samtidigt bär på mer kronisk sjukdom under de åren vi lever.
Det som går att slå fast: vikten har ökat kraftigt, autoimmuna sjukdomar och allergier har blivit betydligt vanligare, och unga rapporterar mer psykisk ohälsa än på 80-talet. Tre oberoende mätserier som alla pekar åt samma håll.
Det som inte går att slå fast är varför. Ingen enskild förklaring – inte sockret, inte maten, inte skärmarna – bär hela utvecklingen. Det som förändrats sedan 1980 är hela levnadssättet: maten, arbetet, transporterna, sömnen, mikrobiologin i våra hem och förutsättningarna i barns vardag.
Att söka en enda skyldig är begripligt. Det är också det säkraste sättet att missa svaret.
About the Author
